Under min uppväxt följde jag ofta min morfar på olika fiskeäventyr, och pimpelfiske var ett av de äventyren.

Under en resa till Grövelsjön så hände dock en sak som gjorde att jag i många år vägrade att följa mina fiskekompisar ut på frusna sjöar. Ja jag tittade inte ens åt ett pimpelspö!

För att förstå varför så har jag kopierat ett inlägg från min privata blogg. Några av er har säkert läst om detta tidigare, men jag delar med mig av det igen ändå….

Ja trots att jag inte är någon pimpelfiske av rang,  så bär det nu för första gången på över 30 år av upp till fjällen.

Så är det för imorgon bär det av upp till norska sidan ovanför Grövelsjön. Det blir första gången jag åker dit, men jag minns från min uppväxt att morfar brukade besöka ”norsken” .

Även mitt sällskap, alltså de som har tjatat med mig, har varit där några gånger. Det är deras bilder från tidigare turer som har fått mig att åter besöka fjällen beväpnad med isborr och pimpelspö. Fast jag har varit tveksam!

Anledningen till att jag inte är så förtjust i pimpelfiske grundar sig i en händelse som utspelade sig på Grövelsjöns is för över 30 år sedan. Jag var väl runt tio tolv år och hade följt mormor och morfar upp för en långhelgs härligt pimpelfiske. Grövelsjön var ett ställe morfar åkte till flera gånger per år, och jag och mormor följde med nån gång. Jag tyckte att det var jättekul! Snö, sol och röding på pimpel…fantastiskt! Men så en gång hände nåt! Den helgen så snöade det rätt rejält och det blåste storm. Det var nån enstaka minusgrad minns jag, men i vinden så kändes det som att gå naken på nordpolen.

Morfar skulle naturligtvis ge sig ut på sjön. Sån var morfar. Dåligt väder fanns inte. Jag kommer ihåg att mormor absolut inte ville att jag skulle följa med, men morfar sa att nog ska pojken med minsann. Han är stor nu! Jag kommer också ihåg att stugdörren blåste ur handen på mig när jag skulle gå ut och följa efter morfar. På den här tiden gick eller skidade man ut på sjön. Iallafall gjorde morfar det. Det var tidigt 80-tal så nog fanns det fina skotrar, men morfar tyckte inte att det var något för honom.

Den här gången gick vi och vi gick till halva sjön, ungefär till där den så kallade skidbacken ligger. Ni som varit på Grövelsjön vet var jag menar. Det blåste mot samtidigt som det snöade kraftig. Sikten var väldigt dålig när man tittade framåt, vilket man helst inte gjorde eftersom det kom rena rama projektilerna av snö rätt i ansiktet på en som sved som en pisksnärt när dom träffade skinnet. Efter en lång och plågsam vandring på skoterleden som gick rätt över och längs med sjön, så vek vi av leden och började gå mot ”morfars ställe”. Morfar hade sina ställen som han under vintern åkte upp och underhöll med äggskal. Alltså han slängde i äggskal i hålet, och han gjorde det för att få en vit botten som gjorde så att han kunde se kontrasterna på fisken som var fram och nosade på maggoten. Han gömde hålen väl och talade aldrig om för någon annan var dom låg, även om någon frågade honom. Nej det var hans hemlighet!

Vi kom fram till ett av dessa ställen och morfar började att borra. Vi hade liggunderlag och filtar med oss för här skulle det kikmetas! Morfar hann dra några rödingar innan jag kände ett litet darr i spöt. Jag halade in och fick upp en liten röding. I samma veva så hade jag rest mig upp och när jag krokat av så skulle jag lägga mig ner på liggunderlaget. Nu var det så att jag hade ett par av modell Nokian i storlek 43 som jag hade lånat av morfar. Eftersom dom var alldeles för stora och otympliga så föll det sig så att när jag gick ner på knä för att lägga mig ner, så råkade jag dra ena stöveln i liggunderlaget så att det gick av. Jag reste mig upp och naturligtvis flög de två bitarna som liggunderlaget nu var delat i iväg med stormvinden.

Jag skrek åt morfar vad som hade hänt, och han mumlade något under filten om att jag väl fick gå efter dom då. Naturligtvis gör man som ens morfar säger åt en, så jag gick efter. Liggunderlaget blåste rakt i den riktning vi kommit ifrån, och de blåste iväg fort. Jag sprang efter men hade inte en chans att komma ikapp! Efter en lång och jobbig jakt så såg jag att båda bitarna hade fastnat i en liten fjällbjörk på en udde i sjön. Det var ganska långt ifrån där vi pimplade men jag blev glad att de inte blåst iväg längre. Glad förblev jag dock inte så länge för när jag närmade mig udden så började snön att bli djupare och djupare. Det hade förmodligen blåst mot udden ganska länge för jag nådde inte fram till björken där liggunderlagen satt fast. Det var för mycket snö helt enkelt, och jag gav upp efter en evighet av krälande och ålande i den djupa snön!

Vid det här laget så började jag bli både frusen och trött! Jag försökte ropa till morfar men jag fick ingen reaktion. Det var både för långt till där han låg under filten och för mycket vind. Jag bestämde mig då för att gå i riktning mot leden och sedan gå hem till mormor och en varm stuga. Återigen fick jag åla och kräla i snön för att ta mig av udden och ut på isen. Jag närmade mig efter ett tag leden och nu var jag i riktigt dåligt skick, minns jag, och jag blev lättad när jag kunde kliva upp på leden och slippa slaska i dubbelis. Ja just det, jag glömde att nämna att det var dubbelis. Det hade förmodligen varit mildväder under vintern för det var dubbelis och slask på sina ställen på sjön, och det nådde ungefär upp till 43ornas kant på stövelskaften.

Jag hann nog gå en minut eller två på leden innan jag hörde ett surr i fjärran som kom närmare. Jag vände mig och för att se vad det var, men kunde inte se i snöglopet. Sen plötsligt rätt som det var så kom ljudet alldeles inpå mig! Jag vände mig om igen och såg en skoter med kälke träda fram. Jag viftade med armarna och försökte stoppa ekipaget, men det bara körde på. Jag viftade och viftade men föraren bara körde utan att en reagera på att jag stod där. Han måste ha sett mig men struntat i mig, för han körde på så att jag formligen fick kasta mig av leden för att inte bli påkörd. Jag hoppade och snubblade och hamnade rakt ner i dubbelis och slask. Ner på knä satt jag nu i nån decimeter iskallt vatten! Jag minns hur jag grät och att jag grät samtidigt som jag huttrade hela vägen hem till stugan. Jag minns hur chockad mormor såg ut när jag klev in genom dörren till stugan, och att hon snabb fick av mig kläderna och bäddade ner mig sängen. Sen minns jag inte mer!

Pimpelkunten är nästan färdigpackad inför resan till rödingens land.

Ja så gick det till när jag bestämde mig för att ta en lååång paus från pimelfiske i fjällen. Åndå sitter jag här nu på infarten hos kompisen och väntar på skjutsen för att åter besöka Grövelsjön med kunt, pinpelspö och isberg. Vi får väl se om det händer något som gör at det dröjer mer än 30 år till nästa besök….

Väl mött i fjällen och…

…Fiska På!

M Bozell

 

Länk till sidan och inläggen:

Dags att pimpla röding i fjällen!